Då har jag fått lite distans till loppet och det känns skönt att ha det avklarat. Men nu är det långt till nästa utmaning. Imorgon ska jag träna för första gången sen vasan och det blir en lite lätt joggingtur.

Måste säga att jag är riktigt imponerad av alla äldre damer och herrar som åkte vasaloppet! Riktigt kul att se och vilken fin teknik och vilken käparglöd det finns.

Hur kändes då loppet? Började med en låååång uppförsbacke och i den kände jag att jag började bli riktigt stel i vaderna och ångrade att jag hoppade över uppvärmningen och stretchingen. Hade krampkänningar i vaderna. Men det var bara att bita i och vips så var man uppe på banans högsta punkt.

När jag klarat en mil så kändes det som ingenting, det var lugnt och inga blåsor i händerna. 2 mil kom av bara farten och humöret var fortfarnde på topp och ipoden sattes igång.

Vid 3 mil kändes allt fortfarande bra och det är den sträckan som tjejvasan är. Kändes bra att man valt att åka hela 9 mil för att få en riktig utmaning. Hade då kämpat upp till Risberg i uppförsbacke och trodde att det skulle komma en riktigt tuff uppförsbacke till men den kom aldrig riktigt. Slog av lite på tempo för att vara säker på att orka. Hade ju aldrig utsatt kroppen för en så här lång utmaning förut och svårt att veta hur den skulle reagera.

4 mil och det kändes fortfarande ok i kroppen men då började jag bli något uttråkad. Någongång där började solen titta fram mellan molnen och man fick passa på att njuta av naturen.

5 mil och 4 mil kvar...jag kände att det skavde i handen men orkade inte hålla på att trassla med handskarna. Psykist jobbigt att känna "det här kommer ta minst 4 timmar till".

6 mil och riktigt ont i ryggslutet....nu var det bara kämpa på och tänka på målgången. Fanns inte att bryta när man tagit sig så långt.

7 mil och 2 mil kvar. Krampkänning i ryggslutet och jag undrade varför jag inte tränat ryggslutet mer. Hur kunde jag missa det. Men man lär sig ju något nytt varje dag=)

8 mil och Gustav Vasa hade gärna fått stannat där...Kände att jag var riktigt riktigt uttråkad då. Ville åka långsammare men då skulle jag ju aldrig komma i mål...

9 mil och det var så skööönt att det var över. Den känslan var den största. Sjöng i mitt huvud "Jag e glad att det är över så lämna mig ifred..."

De två sista km gick riktigt snabbt. Då såg man kyrktornet i Mora och det var härligt. Man såg även dom som var klara och var på väg till duscharna.

När det var 6 km kvar fanns det inte så många andra tankar än att nu är det nära och att jag aldrig mer ska göra den här skiten....men man ska aldrig säga aldrig....

//Carin